2015-01-28

förvirrad

Jag lider av riktigt svår separationsångest och jag bara gråter, gråter, gråter konstant. Jag förstår inte ens vad som är problemet; jag har en jättefin lägenhet, fått så himla mycket hjälp och möbler av mamma, har en underbar klass, en underbar skola och en underbar utbildning. Ändå värker hela kroppen av hemlängtan, av att bara flytta tillbaka allt och hoppa av sjuksköterskeprogrammet och återgå till Hisingen, där jag hör hemma, där jag mår så mycket bättre än här.

Och när jag föreställde mig att kunna svälta varje dag, nej, då äter man skit varje dag istället för när ångesten är såhär påtaglig så hanterar jag det genom hets, genom att trycka kroppen full av kalorier. Hade aldrig någonsin flyttat om jag visste att det innebär att må så psykiskt dåligt att all tankeverksamhet upptas av att väga för- och nackdelar i all oändlighet.

Egentligen har jag ingenting att återgå till heller, det vet jag så väl, men jag vill verkligen inte vara här, inte nu, inte när jag är så skör som jag är. Inte heller kan jag bo hemma föralltid, men jag skulle så gärna vilja det, först nu vill jag det, först nu uppskattar jag allt som jag hatat. Det känns som att 20 år av mitt liv har raderats, att det aldrig har hänt för nu kommer jag aldrig, aldrig återgå till det igen. Och det kommer aldrig någonsin vara min stora, fina familj; nu är man helt ensam, utan någon. utan alla jag älskar.

1 kommentar: