Spydde precis för första gången på riktigt länge; har spytt lite ibland när ångesten vill, men inte alls varje dag som det varit de tre senaste åren. Jag kan inte förklara hur otroligt skönt det är att spy, lättnaden efteråt, ångesten som släpper i någon minut, kroppen som känns så tom. Har saknat att spy men verkligen inte velat göra det när jag ville bygga muskler, men nu när jag siktar på smalhet igen så kvittar proteinintaget.
Mitt enda mål just nu är att gå tillbaka till min gamla kropp - den som jag har i perioder - det målet räcker för tillfället för jag vill inte sikta högre, det knäcker mig. Att kunna veta hur lång tid det tar, med vilka metoder och att jag faktiskt brukar uppnå denna kropp gör det hela lättare för psyket och motivationen. 1. springband och crosstrainer varje morgon, 2. äta så lite som möjligt, 3. spy om jag äter för mycket.
Älskade det livet så mycket innan mina ben förstördes! Jag hoppas att jag klarar det denna gång - fysiskt sätt - det hade varit så underbart att få se min gamla kropp igen. Jag måste lära mig att uppskatta den kroppen, för det gör jag aldrig när jag väl har den, jag vill bara ner, ner, ner.
Älskade du det livet, eller var det bara enklare att leva med mindre ångest? Har du inga tankar alls på att försöka bli frisk längre? Tänk att slippa all ångest kring mat och kropp?
SvaraRadera