Har haft en riktigt påfrestande vecka, eller rättare sagt; två riktigt påfrestande månader i följd. Den här depressionen slog verkligen till hårt och det trodde jag aldrig skulle hända igen för jag hade känt mig så oövervinnlig i flera månader innan. Har inte lämnat huset (läs: sängen) eller ens tagit en dusch på en vecka nu, och min kropp vill så mycket men min hjärna hänger inte med, är som en fånge i mitt psyke.
Igår fick jag panikångest när jag såg mina ben i spegeln, det var ett bra tag sedan jag riktigt såg dom och synen fick mig att totalt tappa förståndet. Hamnade i en liten hög på golvet och bara stirrade in i väggen i flera timmar; jag grät, kämpade med andningen, rev i all hud och grät lite till. I sådana stunder vet jag inte vart mitt huvud försvinner, för på insidan är allting tomt, allting utanför står helt still.
Det som gör mig mer upprörd än vanligt är att den här gången har jag faktiskt inte hetsat och spytt, inte alls som förr, vilket jag länge har varit stolt över. Jag har tränat allt förutom löpning och försökt (!) äta rätt och belöningen är: en kropp lika fet och oduglig som när jag hetsar och spyr. Alltså, logiken i hur min kropp fungerar triggar verkligen igång panikångesten. Motiveringen till att sluta att hetsa och spy är minimal just nu. Fuck you, fitness.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar