2014-11-23

i hope it hits you like it hit me, three bottles of beer and a hangover with the sound of your name still on my tongue

Jag kan inte förstå alla gånger jag varit nästintill nöjd med min kropp, alla kilon som jag lyckats bli av med, och hur jag gång på gång förstör den lyckan. Det är som att jag inte vill känna lycka, tillfredsställelse, eller glädje överhuvudtaget. Jag var så jäkla nära mitt mål i september och nu är jag tillbaka till den gamla äckliga kropp jag alltid fastnar i, den där kroppen som är i mellanläge; sladdrig, ofast, breda lår, vidriga armar.

Jag har klarat 60 dagar inför summerburst, jag har klarat tre månader efter det, så förstår verkligen inte hur nyårsmålet kan vara ett sådant psykiskt problem. Dagarna springer förbi och jag går uppåt istället för nedåt, benen blir bredare och bredare. Finns ingenting i världen som ger mer ångest än mina breda ben, det är ätstörningens centrum, fokus och prioritering. Måste börja springa igen, ignorera benskadan och köra på tills det inte går mer. Det är dags för en rejäl förbättring för nyår måste avslutas i en bättre kropp än den här.

1 kommentar:

  1. Jag relaterar så jävla mycket till i princip allt du skriver.

    SvaraRadera