other people are not medicine

Jag gillar inte människor som är så jävla trasiga, av den enkla anledningen att jag är så jävla trasig. Vi går inte ihop. Andras ångest kommer inte kunna hanteras, fastän jag gärna vill, fastän jag älskar att leva för andras bekymmer, vägleda, ge stöd, motivera. Men trasiga människor drar ner mig för jag drar ner dem; omedvetet, medvetet, undermedvetet, vi dränks oavsett.

                      Jag kan inte känna känslor, jag vet inte riktigt hur man tar in de starkaste, de mest kraftfulla, vilket leder till ett liv i likgiltighet. Jag kan inte finnas där för människor jag bryr mig om för jag kan inte i praktiken visa att jag faktiskt bryr mig, jag kan inte uttrycka mig och det lättaste är bara att stöta bort allt. Jag förstår inte hur man älskar, jag förstår inte hur man visar tacksamhet, jag kan inte känna glädje för andras framgångar och jag kan inte ta in andras sorg. Känner inget, säger inget, visar inget.

                      Ingenting känns starkare än ångest och har man känt ångest vill man inte känna någonting mer, det räcker så. Hur uttrycker man känslor när man inte förstår vad det är som känns, vad känslor är? När ens känslomässiga behov är ur funktion, när man tappat tillit och förstånd och när bekräftelse är nyckeln till överlevnad så går det inte att känna; det går inte att förstå hur något eller någon kan beröra.

                      Slutresultat: man sårar alla närstående, man ligger gärna med så många som möjligt som man känner så lite som möjligt, man lever på bekräftelsen från människor som aldrig kommer betyda något, man stänger sitt hjärta ute, man ifrågasätter aldrig varför man utnyttjar och blir utnyttjad. Att inte känna känns så jävla mycket, det gör så jävla ont. Att inte känna är självdestruktivt, att inte känna är ångesten som skrattar åt en.