Jag har i cirka ett halvår nu prioriterat styrketräningen före allt annat. Konditionsträningen har legat på hyllan sen jag skadade benen förra året i oktober, jag försökte börja igen både i november och i januari men hade fortfarande så ont att det inte gick. Nu klarar jag inte av mer, nu orkar jag inte försöka hoppas på något bättre, för bättre blir det fan inte. Min kropp är lika hemsk som när jag hetsar och spyr, som när jag inte bränner en endaste kalori. Min kropp är lika hemsk som när jag fastar, som när jag aldrig går till gymmet. Alltså, jag orkar inte slita mer för att se tjock ut, jag vill slita för att se smal ut.
Fick sån panikångest igår när jag för första gången granskade min kropp på riktigt, insåg att jag lurat mig själv hela sommaren och att det inte alls finns något muskulöst på min kropp, det finns bara fett. Jag välkomnar springbandet och den begränsade kosten igen, jag orkar inte försöka gå emot ångesten, jag gjorde ett ärligt försök men det livet är ingenting för mig. Jag kommer inte längre prioritera att äta efter musklernas behov, växer dom så växer dom, men jag vill bara äta efter ångestens behov. Så lite som möjligt, men tillräckligt för att orka träna.
Gråter typ av att läsa... Du är värd så mycket mer än detta helvete. Du är värd ett LIV.
SvaraRadera"blir så fruktansvärt frustrerad att jag vill dö med en gång.." Det där. DET DÄR. Precis åt helvete så. frustrationen bygger bo i magen och sitter där och hackar och gud ångestångestångest. Men jag vet inte ens hur man hittar tillbaka, hur tar man sig loss? Är så innerligt trött och jag orkar typ inte ens ta tag i det för då måste jag inse på riktigt vad jag har förfallit till och jag tror inte jag klarar av att hantera det. Disciplin på burk tack.
SvaraRaderaStyrkekramar hjärtat, till dig med <3