2014-09-24

that i still eat, doesn't mean i am happy with my body

Allting är kaos, det finns ingen ordning eller struktur och jag glider djupare och djupare ner i den här dippen. Jag måste vända innan jag börjar hetsa och spy igen, men jag vet inte ens vad det är som tynger mig, så att rädda sig själv blir omöjligt. Jag känner panik, mest över min äckliga kropp, och jag måste ta till något hjälpmedel för att dämpa ångesten, men inga hjälpmedel finns.

Tårarna slutar inte rinna, jag trodde jag kunde sova bort den här känslan, men för varje ny dag så vaknar jag upp med samma ångest. Tränade inte i måndags, kommer inte träna idag. Kompensation, extra tid på springbandet, svält. Kroppen lika värdelös ändå. Jag vill slippa mitt egna huvud. Dagar som dessa önskar man så in i helvete att man vore en frisk människa.

1 kommentar:

  1. Gör så ont att läsa det här, för att jag känner igen mig och för att det gör mig ledsen att du går igenom det. Önskar liksom, hur orealistiskt det än är, att jag kunde lyfta bort allt det där så du slapp det. Det här känns som en regelbundet återkommande situation för oss med ätstörningar, att man går ner sig så totalt att man inte vet vart man ska göra av sig själv. Men du? Det vänder. Det vänder alltid. Och även om jag naturligtvis inte vill att du ska svälta och idiotträna vill jag ännu mindre att du ska ha det såhär.

    Ta hand om dig, styrkekramar! <3

    SvaraRadera