uppdrag: missbruk

Jag är väldigt noga med att associera ätstörningar med missbruk eftersom jag tycker att skillnaden mellan olika beroenden är hårfin. Precis som missbruk är ätstörningar ett beroende lika mycket som det är en psykisk sjukdom och ett självdestruktivt beteende. Oavsett vilket medel man använder för att dämpa ångest och undvika känslan av självhat så sitter man alla i samma båt. Skär man ner problemen i små bitar tills man hittar anledningen bakom sina handlingar så inser man att alla lider på samma typ av sätt.

En missbrukare sa precis såhär på TV: "Man måste kunna ta emot kärlek för att bli ren. Jag kan inte ta emot kärlek och kan därför inte bli ren. Jag har inte valt att inte kunna det, jag vill kunna det men jag vet verkligen inte hur." Mannen i fråga kunde inte ta emot sin familjs kärlek och bekräftelse, i mitt fall kan jag inte ta emot min egen kärlek. Jag kan inte acceptera mig själv, tycka om mig själv, berömma mig själv, känna mig trygg och bekväm i mig själv. Det finns enbart självhat inuti mitt skal och jag är väldigt medveten om att mannen på TV har rätt. Man kan omöjligt bli frisk alternativt ren från sitt missbruk om man inte lär sig att värdera sig själv högt som satan. 

Jag inser att ge mig själv kärlek är en omöjlig uppgift och blir därför väldigt medveten om hur omöjlig friskheten är. Jag har inte hört om en enda ätstörd som är fri från självhatet, tjockhetstankarna och kroppsångesten. Man kan bli så frisk att man kan stabilisera sitt liv till en normal nivå igen (det tvekar jag inte en sekund på) men alla människor jag känner till fortsätter att dölja sina ben i stora klänningar, ogillar att stå framför spegeln och vågar inte bada i bikini.

Det är inte att vara fri från sitt missbruk och jag börjar sakta men säkert se en halvt funktionell framtid med min ätstörning istället för att se en framtid med kärlek till mig själv. Jag tror inte att en psykolog en timme i veckan kan få mig att älska mig själv heller, för jag har redan hört alla tips och knep man kan använda sig av. Jag har gett alla försök jag orkar ge, jag har ignorerat min kropp ända tills jag nått bristningspunkten. Det funkar bara inte. Att bli frisk är att hitta självkänsla (inte bara börja äta "normalt") och fastän jag säkerligen kan minska mina hets- och spyomgångar, försöka trappa ner min maniska träning och äta lite mer regelbundet så kommer jag aldrig hitta självkänsla. Det kommer alltid att bo en liten, självkritisk röst i mitt huvud.