det är inte fetma som är problemet, det är olyckligheten

Som ätstörd ser jag dagligen på enormt många program om mat och i alla dessa program så har jag märkt att vi är väldigt noga med att framhäva övervikt som en form av lathet som långsamt förstör samhällen i de långa loppen, medan vi är bekymrade och oroliga över ätstörningsstatistiken som sorgligt nog stiger. Vi framhäver övervikt som en riktigt stor bov till ett fungerande gemensamt liv och pekar med våra långa pekpinnar på hur vi måste sluta göra ohälsosamma val, medan vi försöker sträcka ut en hand åt de underviktiga.

Det gör mig besviken att se hur markant vi skiljer på två sidor av samma problem. Vi gör narr av det ena och kastar en helvetes massa medlidande till det andra. Fetma ÄR en ätstörning. Punkt slut. Tror man på allvar att en människa ökar 100 kg i vikt på bara några år pga ren lathet? Tror man på allvar att det inte ligger ätstörda beteenden bakom det hela, att det inte finns något djupare, mer sårbart bakom en livsstil som förstör en totalt? Undervikt och övervikt är två olika utgångspunkter för att ge sig själv ett liv i ätstörningsträsket, försök inte skilja dessa punkter ifrån varandra. 

Vi påstår att fetma är boven i samhället men jag skulle vilja påstå att det är människornas mående som är det. Fetma förstör inte, det är olyckligheten bakom fetman som förstör. Hur människor lider, hur människor väljer att dagligen misshandla sig själva genom sitt näringsintag, hur människor har tappat allt förnuft, hur människor inte hittar vägen ut igen. Och vi klankar ner på de oaktiva val en överviktig gör, vi klankar ner på de resurser övervikten kostar oss varje år, vi klankar ner på den ohälsosamma mat de överviktiga väljer att trycka i sig. Jag tror inte att en lycklig människa väljer att trycka i sig cirka 6 000 kcal/dag, men folk i media verkar tro att man gör det. Att man bara är lat och att äta är så kul så man skiter i sin viktuppgång. 

Bidra istället till att froda ett lyckligt samhälle, ett samhälle där fetma kan få samma orolighet över sig som ätstörningsstatistiken just för att de båda punkterna är två problem som går ihop. Bidra till att gå till botten med varför människor över lag är så extremt olyckliga och så extremt benägna till att misshandla sig själva. Det måste vara något fel på det samhälle vi bygger upp, det är inte fetman som är felet.

Gräv djupare, titta inte bara på övervikten som det mest motbjudande ni vet för det ger säkerligen bara helt fel effekt. Sträck ut en hand åt alla de som inte kan kontrollera sina inre demoner, vare sig det går upp eller ner på vågen. Ifrågasätt inte de ohälsosamma valen, ifrågasätt varför de existerar. Världen måste börja sluta dumförklara fetma.