food is my friend

Jag är inte rädd för att dö av undervikt, jag är rädd för att dö av övervikt. Jag känner mig närmre till de överviktiga människornas lidande än de underviktiga. Hetsdelen i mig får mig att förstå hur tankegångarna hos en överviktig matmissbrukare fungerar. Jag är så rädd för att jag kommer hamna på 250 kg och låta det gräva min grav.

Att låta det gå så långt är exakt lika hemskt som att låta det gå så långt tills man bara väger 50 kg - det finns ingen skillnad i det självskadandet. Och jag fruktar att jag har större tendens till att låta det gå uppåt än neråt. Tio kg ner klarar jag, men tio kg upp är en barnlek. Ansträngningen till att låta vågen gå uppåt är bara en blandning mellan enorm ångest/självhat och den där likgiltigheten som kväver hela ens vardag.

Hur du äter för att det dödar alla känslor inombords, hur du lurar dig själv till att tro att en timmes hets är en värd sysselsättning, hur du försöker förklara att maten är din vän, det som får dig att må bra, det som är tryggt och som håller dig sällskap. Men hur du sedan fylls med skam och skuldkänslor, maten som skulle få dig att må bättre tog dig bakom ljuset, ljög dig rakt upp i ansiktet. Känslan av att ha ätit är inte hanterbar.

Det är inte rättvist att vara kluven till mat - att tänka tanken att det är underbart att hetsäta och låta tankarna ta över hjärnans verksamhet för en kort, intensiv stund, men att ändå innerst inne veta att det inte är klokt. Inte för någon som lider så otroligt av att få det inuti sig, inte för någon som ser varenda måltid som ett bakslag i ens liv, inte för någon som inbillar sig att mat är gift.

Övervikt har en känsla av förlorad kontroll, av att ingen eller inget kan hjälpa en ur det, av att hopplösheten är ett rent faktum och att friskhet är ett löst mål. Undervikt har samma känslor. Jag har samma känslor.