"De ylar, ryker ihop och klöser sig ut. Mina hungriga vargar blir som tokiga.
Äter, äter, äter tills sista geléhallonet krasar mellan mina kindtänder. Påbörjar tvåliterspaketet med glass som jag snodde med mig in på rummet. Matar vilddjuren som tystnar i takt med att jag känner mig allt mer värdelös och misslyckad. En så svag idiot som jag är inte ens värd att pissas på. Jag rusar ut ur rummet och in på toaletten och jag är inte längre där.
Inte i min kropp. Inte i mina tankar.
Jag är utanför och arbetar. Som en renhållningsarbetare. Jag gör så rent och fint inuti mig själv. Blir av med alltihop. Duschar och tvättar håret på mig. Skrubbar med toaborste och tandborste. Sprejar badrummet med tallbarrsdoft. Det känns lite bättre."
Från boken: "decembergatans hungriga andar"
Jag har hamnat i världens återfall. Älskade, älskade ätstörning, min livsstil, mitt sätt att leva, det enda jag är bra på, det enda jag kan, det enda sättet att hålla kvar vid mina drömmar. Aldrig ska jag lämna något så vackert som drömmen om undervikt.
Åh vad jag önskar att dina tankar var åt andra hållet!!! Att nu jävlar har du slösat för mycket tid av ditt liv på något så meningslöst som ätstörningar.
SvaraRaderaTänk den dagen då du faktiskt vill blir frisk (för den dagen kommer komma, jag LOVAR dig), då kommer dina resa tillbaka till livet bara vara ännu längre och ännu jobbigare.
Förstår du hur mycket stryk din kropp tar? Förstår du att du tillslut kommer ta död på dig själv? Du kanske får men för resten av livet, du kanske rent av dör. Utan någon närmare förvarning kan ditt hjärta stanna - en gång för alla.
Och dina vänner och familj, vill du verkligen att dom ska behöva gå på begravningen av en ung och älskad kvinna som miste sitt liv pga något så rent utav idiotiskt som en ätstörning? På din begravning?
Har du inga framtidsdrömmar om att bli någon? Bli någon som faktiskt är bra på något som är meningsfullt, något som kan få en att känna sig viktig? På något som glädjer dig? För jag hoppas bara inte att du själv tror att din ätstörning får dig att må bra...
Alltså fan, jag blir så jävla ledsen av att läsa att du hellre håller fast vid ätstörningen än att ge det friska livet en ärlig chans.
Det kanske låter åthelvete omöjligt, men det går att bli bättre, och det är värt det!!!!
Det tar både en jävla tid och en jävla kraft att bli bättre när man varit sjuk så länge, men när man väl kommit över de värsta trösklarna så kommer förnuftet ifatt och man börjar genast se nya möjligheter i livet istället.
Har du hört om näringsterapi? I många böcker jag läst står det att det i vissa fall kan vara nästintill omöjligt att lyckas ta sig ur bulimi utan näringstillskott då obalanserna i kroppen är så extrema. Dessutom finns det studier på att näringsterapi kan hjälpa mot mental ohälsa och ätstörningar/bulimi.
Du är värd ett annat liv, ett bättre liv. Ett värdigt liv. Tänk dig själv om 10-20 år, vill du fortfarande vara sjuk då? (Om kroppens ens orkar så länge vill säga).
Tar du inte tag i dina problem så snart som möjligt kommer dina skador i kroppen bara bli värre och värre, tillslut kanske obotliga.
Är det verkligen värt det? Om du tänker i ett större perspektiv?
Jag vet att det är svårt att ens se det minsta ljus i tunneln när man sitter riktigt i skiten, men vafan, testa!!! Ge dig ut på okänd mark och väga släppa det som känns tryggt för dig. Det är en falsk trygghet du känner. Din ätstörning lurar dig, visa att du smartare än så!!
Många kramar!!
Jag tror på dig. Jag vet att du kan och kommer bli frisk. Kanske inte idag, kanske inte i morgon. Men ätstörningen är precis som för dig, för mig ett sätt att överleva på. Nämligen för att vi inte hittat någon bättre lösning än att bota vår ångest. Egentligen borde inte ätstörningar klassas som sjukdomar då allt man gör är att kämpa för sitt liv. Skulle det vara något fel? Vi har bara hittat fel metod, står och slår och slår på samma vägg men vi kommer inte vidare såhär. Man måste hitta andra lösningar för att bli kvitt sin ångest. Jag tror att den dagen kommer då man gör det. Kanske inte idag, kanske inte i morgon. Men jag tror på dig. Bara så du vet. Kram
SvaraRadera