"Det var inte av fri vilja som jag sprang en mil varje morgon. Det fanns ingen del av mig som såg fram emot en tur i mörkret. Ibland var jag inte ens säker på varför jag gjorde det, men så kom skuldkänslorna smygande och jag sprang ändå.
Jag försökte springa ifrån alla plågande tankar och jag sprang av rädsla för vad som skulle hända när jag stannade och skuldkänslorna hann ikapp mig. Jag fasade alltid för att den dagen skulle komma då en mil varje morgon inte längre räckte för att hålla ångesten på avstånd. Skuldkänslorna jagade och plågade mig hela tiden. Jag borde ha förstått att jag aldrig kunde fly från dem. De fanns inom mig och jag kunde inte fly från mig själv, även om jag försökte. Helst ville jag aldrig sluta springa."
Från boken: "de kallade mig Ise"
Kunde inte beskriva min tvångsträning mer klockrent. Träning suger så jävla hårt när man har ett sådant här förhållande till det. Jag hatar, hatar, hatar samhällets fitnesshysteri. Ge fan i det. Just stop it.
Åh jag ska läsa den :)
SvaraRadera