om träning och välmående

Jag hatar människor som säger att man "bara" ska röra på sig och träna om man vill gå ner i vikt, att det inte alls är svårt att pallra sig till gymmet. För ätstörda är det otroligt svårt. Jag tror inte att en frisk människa kan relatera eller ens begripa sig på känslan. Det handlar om tvångsträning och hetsträning och det är något av det värsta jag vet. Tvånget till att gå dit för annars blir man tjock, tvånget till att förbränna för annars stannar all mat kvar på kroppen, tvånget till att ta i så hårt att man smakar blod i munnen, tvånget till att varje dag göra samma sak om och om igen.

Man blir obsessed, manisk och till sist spricker det, det håller inte. Instabiliteten i ens huvud knäcker en; träningen blir en stor del av ätstörningen, träningen blir hela ätstörningen och därför också en stor del av något man hatar, något man tillslut inte klarar av att göra på den höga nivå man tvingar sig själv till. Då är det inte att "bara" pallra sig till gymmet.

Det är aldrig är värt att träna om man mår såhär av det. Du behöver ingenting som inte gör dig lycklig. Du kommer aldrig tjäna på att träna med ett viktmål i sikte, du kommer aldrig glädjas av det och ha kul under processen. Du kommer aldrig bli lycklig av din träning som egentligen ska vara grunden med den livsstilen. Psyket är viktigare än några extra kilon. Tvångsträning och hetsträning är aldrig (nej, aldrig!) hälsosamt och det är aldrig rätt väg att gå.