there's something very exciting, in destroying yourself

Jag har verkligen nått min maximala bristningsgräns nu, jag driver omkring på sparlåga och kan nästan fysiskt känna hur ångesten äter upp varje liten (stor) centimeter av min kropp. Ångesten ligger och lurar bakom mina svarta ögonlock, bakom min puls som skjuter i höjden så fort jag försöker gå upp för trappstegen till mitt rum, bakom tinningarna som dag ut och dag in känner samma höga grad av smärta pga sömnbrist och val av födointag. 

Men det går inte att inte vara ätstörd, det går inte det går inte det går inte, det går inte ens att leka med tanken för tankeverksamheten förstår inte vad den ska koppla till, vad kroppen ska känna, tänka, tro, det finns inte en värld i min värld där jag inte är ätstörd, inte när min kropp är som den är, när den trots alla ätstörda år är så äckligt, vidrigt, normalviktig. Inte orkar jag att vara ätstörd heller, inte mer, jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Jag vill ut, panta in min själ, lämna kroppen på lagning.