Jag vet inte hur jag ska lyckas bli smalare, vill väga 35 men väger inte ens 45, så värdelöst värdelös. Mår nästan lika brutalt vidrigt som under min tram-AT, nästan nästan, och då är det nära dags-att-dö-ångesten. Orkar inte mer här i livet egentligen men använder alla distraktionsmetoder och moment jag kan hitta, tom människor får utnyttjas och missbrukas bara för att slippa känna efter hur jag känner, vill inte veta vad rösterna i mitt huvud har att säga.
Var hos läkaren i veckan pga något icke-ätstörningsrelaterat, dock tog dom trots det min längd och vikt och jag sa "jag vill inte" när dom hänvisade mig till vågen, "du kan ju alltid titta bort eller blunda". Idiot, vad hjälper det? Vill ändå inte att DU ska veta, bara jag får veta. Inte ett ord, en uppmaning till något, en dömande blick, ingenting. Jag vet att jag inte är smal och nu måste jag på rave på lördag och jag vill mest bara ta mina reductil tills hjärtat hoppar ur kroppen, det vore det enda trevliga.
Hej.
SvaraRaderaVad lugnt du haft det när jag varit borta? Slut med det nu. :) Men lilla? Det finns inget värdelöst med dig. Du behöver sluta säga så, skriva så, tänka så. Du drar bara åt tumskruvar på dig själv. Du behöver inte straffa dig själv, för du har inte gjort något fel. Ta hand om dig istället, bädda ner dig, ta ett mjukt gosedjur, en bra skiva. Du kanske inte måste *älska* dig själv, men give yourself a break åtminstone. Du förtjänar lite respekt och vänlighet, från dig själv.
Inget nytt från våra vänner inom vården?
Kram / m