did you miss me enough to drink or did you drink enough to miss me?

Jag har länge velat skriva av mig, gud vad jag saknar att skriva av mig, men min förmåga att leka med ord - som alltid innan har fungerat som ångestdämpande - har nu bara blivit ännu ett ångestmoment. Nykterhet, människor, känslor och min kropp är de övriga ångestmoment jag tvingas handskas med, inte för att jag handskas med dom, inte ett dugg faktiskt, snarare flyr dom; varje del för sig, men det är liksom bara ångestmoment efter ångestmoment i mitt huvud vilket gör att mitt skrivande låser sig.

Det är höst nu igen, september, jag återupplever den 9 september 2015 bakom stängda ögonlock och tårkanalerna har nog inte fått vila en enda dag den här månaden, dom lär nog inte få vila på ett bra tag heller om hela den här hösten ska vara en spegelbild av förra årets höst, mitt psyke verkar ha bestämt sig för det iallafall. Jag är fortfarande kär i han där som förstörde mig, som gjorde mig till små smulor av smutsigt, billigt pulver och vi sågs häromdagen.

Han var fin och det gjorde ont, det gjorde så jävla, jävla, djävulskt ont, så ont att jag bara blir trött i hela kroppen när jag tänker på honom, är så matt och totalt slutkörd för orkar inte känna såhär, energikrävande jävla arbete att vara kär i sin dealer. Utöver det har jag lyckats trassla in mig i ett förhållande med någon annan, gått upp 4-5kg från min LW, haft två krampanfall på tram och önskat livet ur mig allt för många sömnlösa nätter. Tjock, självmordsbenägen lögnare lever vidare.