my only regret is that i didn't tell enough people to fuck off

Snälla, snälla, lilla hjärna och kropp, kom ner på jorden nu innan jag går sönder av överansträngning och överanalysering. För jag är så låst i mitt huvud när jag försöker samla tankarna, jag är så oerhört lättirriterad och aggressiv och jag kastar kärlek varvat med hat till höger och vänster. Min mani har jag försökt beskriva för mig själv så många gånger och det är så svårt att sätta ord på allting man är i det tillståndet för man är exakt allting exakt samtidigt, så det blir så många ord att försöka beskriva att det blir noll, blankt, ett kladdigt klotter med inget givet svar.

Vilket faktiskt i sig är en bra beskrivning på hur min hjärna fungerar just nu; jag är så intensiv att hela kroppen spänner sig, den slappnar aldrig av, står jag still eller sitter ner så skakar jag för i huvudet så rullar alla tankarna fortfarande på i precis samma takt, oavsett vad kroppen utger för rörelse, fast oftast måste jag ändå bara få springa fram och tillbaka, gå fel väg och vända om, byta plats och position utan att veta vart jag vill komma.

Alltså, bara att skriva denna lilla text när jag är såhär disträ tar flera timmar för hjärnan är så splittrad och kan inte fokusera på en sak utan riktar in sig på tusen, tusen små olika omkringliggande saker. Och jävlar vad ett sms slutar med fyra sidor långt, vad min mun går i ett och häver ur sig så mycket onödigt struntprat som jag inte ens själv vet om jag sagt, vad min kropp måste pilla och peta och fixa och organisera och strukturera och röra vid allt, minsta millimeter som ögat antecknar överanalyserar min hjärna till den grad att jag måste rätta till felet, annars ligger det och maler i tankarna.

Ja, ni ser ju, inte ens det här inlägget som jag hade tänkt avsluta efter första mening blev speciellt kortfattat? Snälla, rara, lilla hjärna och kropp, jag orkar inte rulla på i den här takten mer, för även om det är skönt att känna sig taggad, full av kraft, driven, inte av lycka utan av tvång, så är det ändå alltid bara obehagligt skönt för man ser sig själv vara någon man inte pallar med i längden, man tröttnar, man vill lämna och gå därifrån. Hur ska någon någonsin orka med mig? Min mamma är den enda som lyckas.