Kropp: BMI: 15 och missnöjd med allt, allt, allt. Inte nöjd, inte på långa vägar, BMI: 12 borde gå ändå? Nej, nej för det går inte ens nu, ser hur folk stirrar äckligt och jag slår i allt i bordshöjd med mina höftben som verkar vilja separera från min kropp. Ruttna tänder, inget saliv, ont i magen av minsta kalori och migrän som har slagit sig till ro där uppe bland äs-rösterna. Shit, jag har nog inte fått göra nummer två på över en månad om jag inte intagit dulco innan, lär bli ett helvete att försöka få igång den processen.
Socialt liv: Försöker vara utanför huset, planera med folk, se till att lämna ensamheten bakom mig men det är svårt, förbaskat jävla svårt när man är socialt handikappad och måste inta substanser för att palla sociala koder och upprätthålla normen av normal. Intresset för andra människor är också ytterst minimalt, gillar två människor max och än så länge misslyckas jag med att lära känna nya.
Jobb: Orkar inte, vill inte, kan inte eller jo, jag vill men kan inte. Har jobbat två pass på mitt gamla sommarjobb och bröt fullständigt ihop, fått schema under fyra veckor och jag har inte en susning om hur jag ska ta mig i kragen och genomföra detta på min fröken-duktig-nivå med perfektion i varje arbetsuppgift jag tar mig an. Vill mest bara ta tram efter tram tills sommarlovet är över och jag har lyckats glida igenom denna period utan att känna någonting alls.
Hälsa: Ligger på gränsen till en hypomani men känner hur reductil triggar igång det hela och vet att jag förmodligen skulle känna mig mer sänkt om jag slutade ta mina pills, men mina pills är den enda fjuttiga, mesiga lilla drog jag har tillgänglig för tillfället och jag pallar inte vara utan, pallar inte heller leta nya kranar efter tram så försöker gilla läget. Psyke ostabilt, kropp ostabilt, matmässigt helt jävla åt helvete ostabilt, ångest ostabilt.
Det låter som att du gör väldigt mycket rätt just nu, trots allt. Om du orkar umgås med folk och rentav jobba, så är det verkligen jättebra! Tycker inte du ska tänka så mycket på sociala normer och perfektion. Om någon tycker att du beter dig underligt, så vet ju DU varför. Och om någon skulle fråga, så kan du ju nöja dig med att berätta att du inte mår så bra. Om du nu inte vill prata mer om det förstås. Sträck på dig, bildligt alltså, du är duktig som fan!
SvaraRaderaJag vill inte lägga mig i, men är samtidigt grymt nyfiken: Vad hände på det där mötet? Kommer det att följas upp, ska du gå och träffa någon? Och vad har du för mediciner att äta nu? Något som är bra? Något som är kass? (Tänker främst på sånt du fått utskrivet, men förvisso nyfiken på vad du tar i övrigt också, förutom reductil och dulcolax då.)
Har haft lite problem med att skriva kommentarer här, de har inte släppts igenom på ett tag. Vet inte om du bannat mig för att du är less på mitt tjat, säg gärna till isåfall så jag vet! :)
Kramar! / m
nej, jag har ej fått några kommentarer förrän denna då :(
Raderajag tar inga mediciner och har ingen vård. jobba vet jag inte hur det kommer gå, inte börjat än. orka umgås gör jag inte heller, har inget umgänge.
Men... *sträng föräldra-min* GICK du till det där mötet som du vart kallad till? Resulterade det inte i något, alls? Ingenting?
SvaraRaderaSå du har inte ens nån trist SSRI eller typ Atarax..? Det är ju visserligen väldigt bra på ett sätt, eftersom du kommer närmare dig själv och närmare dina känslor på det viset. Frågan är väl om det är *bra* för dig att komma så nära dina känslor så länge de är så vilda och sorgsna som de är nu...
Hursomhelst, så ska du vara stolt över dig själv för varje dag som du tar dig igenom. Men du lär behöva hjälp också, på sikt, för du har ju det för tufft nu för att det ska vara hållbart i längden. Så jag är orolig när du säger att du inte har någon vård alls... :-(
Vad hände på mötet?
Kram / m
nej, inget möte resultera i ingenting.
Raderadet är verkligen inte bra på något sätt alls. de mediciner jag fick välja mellan är de mediciner som inte funkar på mig, alltså verkningslösa och meningslösa, så varför äta dom överhuvudtaget då?
jag vill inte känna någonting helst. men resultatet blir ju så. hälsa på den svarta marknaden igen som vanligt.
Ursäkta, jag är lite trög... Var du på mötet?
SvaraRaderaFör om du var det, och dom inte såg till att du får träffa någon t ex en gång i veckan, så blir jag ju riktigt less (på dom)!..
Jag förstår att du inte vill känna nåt, och som sagt jag är inte säker på att du BORDE känna alltför mycket just nu heller. Om man ORKAR, så är det bra att leva utan mediciner, det var vad jag menade, men om inte så ...tja, då måste man ju ha nåt. Och då förstås nåt som hjälper - annat är ju meningslöst.
Så jag har direkt inga protester om du söker dig till svarta marknaden så sett... :-/ Önskar att du inte behövde, men jag fattar läget. Och för mig får du hellre knarka än dö.
Däremot är det inte okej att du inte har nån att prata med. Det är den enda chansen att bryta det här på sikt, du måste få den sortens hjälp. Annars kommer du ju knarka ihjäl dig om inte annat. Eller svälta ihjäl dig. Jag bryr mig mindre om ifall du är hög som ett hus när du går till din terapeut/motsv, bara du går till nån...
Du förtjänar hjälp, se till att få den!!
Kramar / m
nej, jag var ej på mötet
Raderamen fan, förlåt, vad otrevlig jag lät i mitt svar. du är mer snäll än vad du borde vara, mot mig
Radera;-) Det är lugnt! Jag är på din sida, kom ihåg det, även om jag är jävligt tjatig och så.
SvaraRaderaMen du skulle ha gått på mötet. Du skulle ha gått dit och sagt så här:
"Jag vill ha någon att prata med. Och om jag inte trivs med den personen ni ordnar, så får ni ordna en annan, och en till, och en till, ända tills jag träffar någon som jag tycker om att prata med."
Trust me. Om du hittar någon som är bra på att lyssna, och på att efter hand berätta lite för dig om hur du fungerar osv, så kommer det att bli så mycket lättare för dig att hantera livet. Visst, du kanske klarar det själv. Kanske. Men det kommer att ta mycket längre tid, och vara mycket jobbigare (även om det är jobbigt oavsett hur man gör, nåt annat ska jag inte påstå).
Så visst, ordinera och köp din medicin själv, ta det försiktigt bara. Men låt samhället hjälpa dig att få lite KBT eller motsvarande. (Tror det är få kranar som kränger schyssta samtalsterapeuter på svarta marknaden. ;-)
Snälla, hör av dig till dom där på Soc eller var det nu var. Ta några tram så att du känner dig modig och fin, och så ring och säg att du glömde visst mötet men kan vi boka en ny tid? Eller ta inga tram och ring ändå. Bara ring. Vad kan du förlora?
:) Kramar / m
jag vill dock inte prata med någon men tack för fint tips ändå!
RaderaOj... *fniss* där fick jag. :-)
SvaraRaderaDet verkar som att jag seglar iväg ibland, och glömmer bort att det är skillnad mellan vad du vill och vad jag tycker att du borde. Det är förstås oförskämt av mig, och jag ber om ursäkt för det. Jag blir ofta känslosam när jag skriver till dig, det är nog därför det liksom drar iväg lite ibland.
Hursomhelst, jag förstår. Jag förstår dig verkligen, det gör jag. Jag tror emellertid att du MÅSTE prata med någon, oavsett om du vill eller inte. Jag har svårt att se hur du ska komma ur din besvärliga situation utan att få hjälp. Och hjälp blir svårt att få om du inte ... typ pratar med någon. : )
För övrigt, om nåt helt annat, visst är det ganska skönt att svälta och droga samtidigt? Drogerna biter hårdare, och man själv blir som kallt stål som skär igenom dagarna utan några känslor utom kanske svagt förakt och en viss återhållen ilska. Och när sen vågen visar mindre än innan får man den dubbla belöningen att man har straffat den usla person som man är, och att man gjort sig mindre äcklig.
Synd att det inte fungerar på sikt, eftersom det alltid slutar med att man är tillbaka där man började, fast då mår man ännu lite sämre än innan :-( ...