all pain and still no gain

Jag är i min djupaste svacka, alltså verkligen djupaste svacka. Jag vet att mitt liv går i perioder av depression och mani (nej, jag har inte en bipolär diagnos men jag vet själv med mig att mitt liv tillhör de stadier hos en bipolär), och jag vet att jag många gånger går ner i svackor, men denna slog mig verkligen rakt på käften, tillsammans med trehundra knytnävsslag.

Träningen och gymmet har jag totalt lämnat, i över en månad nu, och det kliar i fingrarna av ångest och äckel. Kan man tänka sig, hur insnöad och manisk jag var till min träning, hur jag skulle bli PT, kostrådgivare, planera varje timme, köpa varje träningsprodukt, ha varenda BCAA, springa på varenda gruppass och sedan bara; nej, tack och hej, aldrig mer, ångesten närmar sig redan hemma i sängen.

Jo, jag vet, jag har gått igenom och avslutat många träningsperioder sedan 2012 då jag började kompensera med springandet, men som varje gång tror jag på riktigt att nu lägger jag aldrig av igen, jag är så övertygad om att inget ska få mig att lämna gymmet. Men ångesten, ångesten vinner man aldrig emot, så nu är min kropp åter igen förstörd, fladdrig och f.e.t. Inte heller hade jag hunnit gymma för all energi, kraft, ork och tid går åt till mitt jobb, och framförallt till att orka prestera på mitt jobb.

Jag hetsar varje dag på jobbet, oftast när ingen är i köket och ser, eller bara att jag äter en mängd som jag vet är tillräckligt stor för att kunna få upp, sedan när passet är slut kör jag hem i olaglig hastighet för att snabbt kunna springa in på toaletten och spy. Det har blivit många, många duschar efter jobbet och den eviga hetscirkeln är i full gång. Hejdå, vackra träningskropp som jag slet med från februari till juni, du har gått förlorad nu.