2015-02-12

the bags under my eyes are chanel

Gråter blod pga kollar i mitt arkiv från april förra året och inser hur sjukt sjuk jag var som höll på med 4-5 pass per dag och åt helst - på en bra dag - bara havregrynsgröt och frukter, i flera, flera månader. Och alla år innan dess då jag orkade springa bort 1500kcal-1000kcal per dag, och aldrig röra sås, pasta eller röd mjölk.

Alltså, nu är det liksom otroligt om jag ens går på ett pass per dag, om jag ens kommer iväg till gymmet per dag. Kontrasterna mellan hetsperioderna (dipparna) och träningsperioderna (manin) gör mig helt gråtfärdig. Hur har jag kunnat orka så mycket och hur kan jag inte orka någonting nu? Känner mig så värdelös som aldrig blir smal efter alla dessa år, efter allt slit och alla skador, efter alla böner till en högre makt så får jag ändå aldrig min kropp. 

Förövrigt känner jag mig ensammast i världen, har inte en enda vän och är väldigt negativ till allt. Funderar mest på hur jag ska få ihop högskolestudier med den här ätstörningen för den här ätstörningen tar verkligen all min tid, kraft och energi. Högstadiet och gymnasiet var så enkelt och roligt, men det här känns omöjligt.

1 kommentar:

  1. Gud vad jag känner igen mig i detta. Man kämpar, det går bra och sedan slår det över och det går så in i helvetes dåligt. Och känner också igen mig i att jag aldrig blir smal, aldrig lyckas gå ner i vikt trots år av kämpande. Nej, det är suger verkligen.

    SvaraRadera