Nu har jag precis fyllt i en blankett om studieavbrott och det bara släppte över hela bröstkorgen. Tycka vad man vill om detta, men efter den här kvällens panikångestattack så orkar jag fan inte en enda till alltså, om det känns såhär överjävligt konstant så lär det inte kännas bättre senare i tiden heller.
Jag klarar bara inte av det här just nu, det känns väldigt klent och mesigt och löjligt av mig, men någon gång måste jag inse att mitt psyke begränsar mig och det är inte som så att utbildningen måste pågå exakt nu, nu när mitt psyke är i en dipp. Sen känner jag inte heller att det här är wow the jobb of my dream och visst, det kommer man nog aldrig känna om någonting, men jag är inte ens motiverad till ämnena, praktiken, kurslitteraturen eller föreläsningarna, så bristen på intresse gör också att jag halkar efter.
Jag undrar vad mamma och pappa kommer säga, hur jobbigt, dyrt och tungt det kommer bli för dom att beställa flyttbilar och flytta tillbaka alla möbler igen, men men. Imorgon ska jag träna och sedan åka hem till gbg till min älskade syster, kanske våga köpa godis om jag inte äter något annat på hela dagen och kompenserar med svält dagen efter, och bara gråta i hennes famn. Fuck min framtid.
Jag tycker du fattade ett klokt beslut. Det är en fantastisk seger i att lyssna på sig själv när det kommer till sånthär, att inse att en har tagit på sig mer än vad en klarar av i nuläget. Att lyssna på sig själv. Jag är ändå stoltast över dig, om det inte är för creepy att säga så, för att du vågade ta steget och satsa även om det kanske inte slutade som du tänkt eller hoppats. Du provade, och det är fanimig asgrym, DU är asgrym tjejen! <3
SvaraRaderaMen oj, konstigt att dom där pillrena fungerar så olika på oss o: Nu har jag varit sjuk som synden den senaste veckan och inte tagit några, innan dess märkte jag av en platå? Hoppas att den senaste veckans avbrott gör att viktnedgången tar fart igen sen när jag börjar med dom om ett par dagar, ska bara försöka skaka den här förbannade förkylningen först..