Det har varit en riktigt kass sista månad på året, alltså verkligen riktigt kass. Skäms över att se allt dåligt jag hävt i mig och över alla vilodagar som jag varit tvungen att ta pga skador. Men jag känner att det är viktigare att vara smal inför skolstarten, mer viktigt än inför nyår, så att träna tills benen går sönder den här sista veckan är inte värt det för då är jag tjock igen när skolan börjar. Jag tar hellre träningen i det tempo som mina ben för tillfället klarar av än att förstöra mig själv som jag alltid har gjort och gör.
Kan inte förstå hur jag klarade av att springa -1400kcal springband och -600kcal crosstrainer varje dag förr, i flera månader i sträck. Nu klarar jag knappt -500kcal springband och bara -100kcal crosstrainer tycker jag är så otroligt segt och tråkigt. Inte heller kan jag göra det varje dag, utan bara några gånger per vecka, för redan efter en dag så har jag ont igen. Så det gäller att vila och vila och vila så att smärtan håller sig till den här nivån och inte stiger.
För även om det gör rätt så ont i nuläget så är jag så otroligt glad att ens kunna stå på springbandet, för det har jag inte klarat av på över ett år utan att gå sönder inuti. Att klara av det här, fastän det är så otroligt lite jämfört med så mycket som jag tidigare klarat, är stort för mig. Ätstörningen ser besvikelsen i att minimera träningen men jag ser stoltheten i att överhuvudtaget kunna träna igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar