Den här veckan har jag inte tränat en endaste gång, förra veckan en gång, veckan innan det två gånger och de senaste två månaderna har varit så otroligt halvdana, vilket inte alls är likt mig; jag är allt eller inget. Jag gråter för jag känner att 2-3 pass är ingenting alls på min kropp och jag kan inte förstå att jag har låtit det gå så lång tid som två månader.
Men å andra sidan, två månaders konstant träning brukar också fixa den här kroppen så jag har mycket förväntningar på november och december, jag räknar med att dessa två sista månaderna ska lösa allt så att nyår är precis hanterbar. Jag har bara isolerat mig i min säng där muskler blir till fett och gråtit över gamla -10kg bilder, förvånad över min idioti att gång på gång kasta bort den kroppen.
När jag ser den är jag nöjd, när jag har den är jag ångestfylld och känner mest att ingenting alls har förändrats. Blind. Jag tror att smärtan från benskadan ligger i bakhuvudet och gör mig rädd för att springa. Just nu har jag iallafall möjligheten till att träna, men när man inte ens har alternativet till att åka till gymmet, det är då paniken på riktigt kommer bygga ett bo i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar