2014-10-16

i am constantly torn between wanting to improve myself and wanting to destroy myself

Jag kan inte ta tag i någonting när jag mår såhär, bara ett telefonsamtal är en hel dags ansträngning. Träningen är förstörd och ju mer jag tänker på det desto sämre mår jag så jag försöker att bara släppa det, men det är klart det inte går. Från att jobba varje dag, träna varje dag, socialisera mig och umgås med vänner till att knappt orka koka gröt, svara på ett sms eller ta mig till toaletten som är utanför sovrummet.

Denna vecka har jag tränat en gång än så länge, EN ENDA GÅNG, och skammen över det gör mig galen, att jag ens erkänner detta offentligt. Men dippar går inte att ta kontroll över, dippar kommer och dippar går, det är bara till att härda ut. Det som är det meningslösa i att bli manisk sen igen är att det - oavsett hur mycket man försöker - ändå alltid kommer komma en ny dipp. 

1 kommentar:

  1. Alltså jag slutar ju aldrig riktigt förundras över hur väl jag känner igen mig av det du skriver. Som om det handlade om mig liksom. Herregud vad jag lider med dig. Dig, mig, oss. Den är hopplösa orkeslösheten, uppgivenheten, fyfan vad apatiskt trött jag blir av det. Har inte fått ordning på någonting jag heller: ingen träning, ingen kontroll av matintag, kan knappt ens sluta hetsäta. Är helt bottenlös. Hur hittar man motivationen igen? Nu måste det börja hända något snart annars är det för sent för mig, jag har massa grejer på g nu i vinter och jag vill inte vara tjock mer nu, jag vill känna mig smal och fin och bra eller i alla fall inte så äckligt vidrig som jag gör nu.

    DEN känslan. Den är jag nog mest trött på i hela världen. Att alla andra döms utifrån vad dom presterar eller i deras goda gärningar, men det enda jag dömer mig själv vid är siffrorna på vågen och reflektionen i spegeln. Herregud.

    SvaraRadera