2014-09-29

i was havin a great time until i remembered that i was ugly

Jag kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är över att jag har förstört min kropp pga ätstörningen, förstört den permanent. Min benhinneinflammation är troligtvis kronisk, jag har inte sprungit sen januari och jag kan fortfarande inte springa; hur mycket jag än vilar, hur lite jag än springer, hur mycket jag än smörjer, stretchar och skyddar benen.

Jag har gått från att springa 4-5 timmar om dagen -> 2 timmar springband, 1 timme crosstrainer -> 1 timme springband, 1 timme crosstrainer -> 90 min springband, 30 min crosstrainer -> 1 timme springband, 1 timme crosstrainer -> 1 timme springband, 30 min crosstrainer. och NU försökte jag fixa "bara" 1 timme springband (i mina ögon och genom mina tidigare erfarenheter så blir det ju "bara") men det går verkligen inte.

Jag försökte några få dagar men smärtan kommer tillbaka, den kommer alltid tillbaka och då har jag knappt sprungit i 30 minuter. Besvikelsen när man inser att ens kropp kanske aldrig kommer kunna vad den en gång kunnat, klara av vad den en gång klarat av, orka vad den en gång orkat pga min mani. Det slår mig att jag aldrig kommer kunna gå ner så mycket, så fort igen, för löpningen är förlorad.

1 kommentar:

  1. Göra om, göra rätt. Jag sörjer också ibland, även om jag inte märkt något direkt nu förutom tunna naglar och ledset hår så vet jag ju att i det långa loppet har jag slitit ut min kropp, jag har förlorat år och kommer förlora fler, runt hörnet väntar benskörhet, cancer, inkontinens, tarmvred och listan kan göras längre. Men kroppen är ju ganska fantastisk, trots allt vi utsätter den för bär den oss fortfarande, kämpar fortfarande för oss, och jag vet inte, vill liksom tro att det löser sig tillslut ändå. Naivt, ja, men nödvändigt för jag är rädd.

    "vi kan fan allt om vi kan leva såhär eländigt"

    ^ så. Nu handlar det om att hitta ett läge där man står ut, så kan man gå vidare från det sen. Sen, alltid sen, senare, inte nu. Aldrig nu. Egentligen är vi förbannat jävla dumma men jag orkar inte ens tänka på det. Fettet gör mer ont?

    Trots allt det: snälla ta hand om dig. Lite, i alla fall <3

    SvaraRadera