the reality of an eating disorder is that it's not going to make you a social butterfly, it's sitting in your room alone because you are exhausted and anxious and can't face talking to people because you feel too fat and ugly

Jag känner mig så jävla besatt och instängd till mitt gym, jag hör inte ens av mig till vänner någonsin för jag kan ändå inte ses, jag måste vara på gymmet varje förmiddag och varje eftermiddag och varje kväll. Jag kan högst ge mitt sociala liv en dag i veckan, eller en halv dag om jag hinner träna på morgonen, mer vill jag inte ge till livet för livet är inte lika viktigt som gymmet, som att gå ner i vikt.

Jag var på en föreläsning som min favoritinstruktör hade och jag bara satt där i en hel timme och insåg för varje klokt ord hon sa hur sjuk jag är. Och jag är så trött på skiten men samtidigt så trött på att försöka förändra. Är det inte träna tills du får skador i benmärgen, är det spy tills du svimmar, och är det inte spy tills du svimmar, så är det svält tills du går under, och är det inte svält tills du går under, så är det hetsa tills ditt hjärta slutar slå.