why weigh yourself when you can roll around in broken glass and feel the same way?

Jag blir sjukt provocerad när folk i min omgivning: snackar om kräkningar i samband med alkohol eller sjukdomar, och dessutom påpekar hur äckligt och vidrigt det är. Jag blir sjukt provocerad för att spy är något jag gör näst intill dagligen och aldrig pga att kroppen säger ifrån, utan pga att jag, min hjärna, mitt psyke säger ifrån. Det är något jag lever hand i hand med och då vill inte jag höra om andras spyor för det ska hållas undangömt och bevaras som den djupaste hemlighet.

Jag blir sjukt provocerad när folk i min omgivning: blir mätta så lätt, när de inte orkar äta mer eller när de tjatar om hur fulla i magen de är. Jag blir sjukt provocerad för att full är en känsla jag aldrig känner förrän vid intaget av 10 000 kcal, full är en känsla som aldrig kommer ske bara för att det blev "lite mycket" till middagen, jag är ett bottenlöst hål och jag orkar det tredubbla och lite till när människor börjar pusta och stöna över sin uppätna mängd.

Jag blir sjukt provocerad när folk i min omgivning: säger att dom är hungriga, att dom inte hunnit äta på hela dagen, att dom måste ha något med en gång för att det var si och så många timmar sedan dom åt. Jag blir sjukt provocerad för att jag förstår inte alls hur man kan vilja äta efter hunger, jag förstår inte alls hur man kan vilja äta överhuvudtaget och när man själv är mitt uppe i en fasta så är det så svårt att greppa hur en människa kan vara hungrig så många gånger per dag när man själv inte behöver äta på flera dygn.

Spyor, mättnad och hunger - prata inte med mig om det, tack.