apologize to your body. maybe, that's where the healing begins

Det där eviga hulkandet som alltid pågår efter att man spytt upp all mat, för att man är helt övertygad om att någonting mer ligger kvar i kroppen och tvångstankarna har etsat sig fast så starkt, tvångstankarna om att en spyomgång inte får vara mindre än en halvtimme. Den dagliga rutinen som är följt av fasta, hetsa, spy, surpla funlight och sedan återgå till fasta. Panikattackerna som stiger i höjden när någon lycklig löpare springer förbi med oskadade ben, med möjligheten att förbränna, förminska och förbättra sin kropp. Mungiporna som svider av alla sprickor som fingrarna skapar, väggarna runt dom ruttna tänderna som är alldeles ömma och nersmutsade av kalorier. Hjärtat som ständigt värker, både fysiskt och psykiskt. Självhatet som förstärks medan spyorna flyger ut genom, inte bara munnen, utan även näsan. Ångesten som river i skinnet när ens storlek 24 jeans har töjts ut till det dubbla och när vågen åter igen har sprungit iväg alldeles för långt bort från målvikten. Ska man köpa ett par jeans i rätt storlek för sin hetsvikt eller ska man köpa ett par 24 som inte kommer passa förrän efter 2-3 månaders träning? Alltid samma svåra fråga, alltid samma höga ångest.