min historia (sammanfattning)

11 - 12 år

Kom in i puberteten och blev ätstörd, främst insjuknade jag i bulimi. Kompensation var min bästa kompis, tillsammans med grovt störda tvångsbeteenden och kontrollbehov. Började anteckna: varenda liten tugga, tid jag åt, vad jag åt, hur ofta jag åt, när jag åt, vem jag åt med, vilka dagar jag fick äta och inte, planerade hetsar med utvald mat. Jag såg mig själv som universums tjockaste monster, jämförde mig själv med allt och alla, kroppskomplexen var allt tänkbart på min kropp men med fokus: ben, höfter, rumpa.

13 - 16 år

Från 6:an till 8:an använde jag aldrig ett par byxor/jeans pga ångesten till mina ben. Genom årskurs 6-9 kompenserade jag helgens hetsätande (2-3 dar) med veckodagar av svält (4-5 dar). En ond cirkel som aldrig gjorde mig smalare, det gjorde mig bara likadan; stillastående och oföränderlig, normalviktig på gränsen till underviktig, äcklig. Helgernas hetsande gjorde mig ensam och osocial men jag orkade iallafall få bra betyg. Lärare uppmanade mig att äta, skolsyster frågade om jag åt bra, och jag fiskade ständigt efter smal-kommentarer.

16 år

Började gymnasiet och hetsattackerna blev mycket mer regelbundna än innan, iallafall under årskurs 1. Fick testa på lite olika droger, ingen större mängd, men tillräckligt mycket för att få mig att orka överleva. Trots att jag, som tidigare ätstörda år, stod still i vikt så självskadade jag nu i högre grad i form av sex, hårdare former av svält, värre former av hetsar.

17 år

Fick tag på bantningspiller, skaffade gymkort och började med löpning, lärde mig också att spy upp allt jag hetsade, istället för att "bara" fasta bort det. Sprang på gym, sprang hemma bland skogsslingor, räknade kalorier, ville bli fitness och lean, halkade rätt rejält in på ortorexins destruktiva väg. Utvecklade ett nyttighetstänk som jag tidigare inte hade haft; fett, kolhydrater, protein, kalorier var det centrala i vad jag åt, innan var det centrala bara mängden av vad jag åt. 

18 år

Stukade foten 4 gånger på mindre än ett halvår för jag kunde inte tillåta mig själv att sluta springa 2 mil per dag. Hatade gymmet så mycket att jag grät varje gång jag åkte dit. Tror detta år var mitt STÖRSTA hetsår, mellan 2:an och 3:an på gymnasiet, men också det år jag verkligen tränade bort mig själv och gick ner till min första LW. Skolkade mycket för att i perioder kunna hetsa, i andra perioder orka träna. Pendlade i vikt som en jojo.

19 år

Träning, träning, träning!!! Mitt liv var ingenting annat än gymmet. Kompensation, kontroll, rutiner, springa, förbränna, kalorier in, kalorier ut. Sprang bort några kilon i 3:an inför studenten, därefter hetsade och spydde jag hela sommaren. Hösten och vintern: sprang bort allt igen tills jag fick benhinneinflammation. Haltade fram i månader. Löpning blev förbjudet. Gjorde en tatuering för min ätstörning som skulle symbolisera kämparglöd. Gick också ut med min ätstörning offentligt, på instagram, med en text och en bild på min tatuering, som jag sedan ångrade.

20 år
När jag fyllde 20 år försökte jag mig på styrketräning istället. Styrketränade maniskt och destruktivt första halvåret, därefter, återigen, hetsade och spydde jag hela hösten och vintern. 3 år med benskador gjorde att jag fick ge upp löpningen. Kom in på högskola när jag fyllde 21 år, började styrketräna inför nyår och skolstarten och fortsatte styrketräna under skoltid, fick hoppa av högskolan pga att träningen tog upp all min tid, fokus, energi. Träningen tog hela mitt liv.

21 år

Trött på träning, blev inte överdrivet smal av det, och åren innan med hets och svält gav inga resultat heller. Efter högskolan fortsatte jag dock med min maniska träning, när sommarjobbet började slutade jag träna och hetsade och spydde igen, när sommarjobbet var slut gick jag över till reductil och gick för första gången under alla dessa år ner till min lägsta LW. Efter min reductil-kur fortsatte jag bruka andra droger för att döda hungern, var destruktiv med fel umgänge. Ingen träning sedan maj 2015, ortorexin övergick till anorexi. Började missbruka tram.

22 år
Startade året med mitt tram-missbruk, min tram-at, ett misslyckat självmordsförsök och en månad på psyk med LPT. Höll viktnedgången som reductil gav mig från året innan, genom opiater. Fick tag på nytt reductil och kunde hålla vikten ännu längre, gick ner ännu mer, satte nytt LW. Fick 3 diagnoser och ingen hjälp från vården alls. Orkade svälta samtidigt som jag sommarjobbade tack vare reductil. Första sommaren jag inte varit inne i en hets- och spy-period.