i’ve been so used to feeling depressed that being happy for long periods of time makes me uncomfortable

Jag mår såååååååååååå sinnessjukt dåligt fysiskt och jag vet inte vad det beror på; om det är mina nya tram jag precis gått över till, om det är min låga vikt (OBS: jag tycker inte den är låg) eller om det är min dagliga missbrukning av dulcolax. Börjar ifrågasätta hur värt detta livet är, för jag, jag är inte ens en människa, jag är ett levande lik liggandes raklång i soffan eller i sängen, ett levande lik som inte klarar av minsta lilla, på fullaste allvar, minsta lilla tar alla mina krafter. Det är pinsamt, det är mer än pinsamt och jag försöker komma på hur jag ska klara av att fixa ett heltidsjobb när spyan ständigt ligger och lurar i min halsgrop, när migränen får mig att gråta, när att gå fem steg gör mig orkeslös, skakig och svag? Nej, jag vill aldrig bli frisk, men jag vill ha tillbaka min ork på vikt 46, jag vägrar tro på att denna vikt skulle vara så farligt låg att jag skulle vara såhär kraftlös, det måste finnas en annan förklaring som inte är viktmässigt relaterad. Det måste finnas en förklaring följt av en lösning som inte innebär ett endaste gram viktuppgång.

Idag i affären med mamma kunde jag inte ens stå upp i kön när vi väntade på att betala, jag letade efter en "här kan du vila dina trötta ben" stol, jag skulle bära bort den så att den stod närmare kön mamma var vid och medan jag bar den gick en äldre, krasslig herre förbi och sa "jag trodde du bar den till mig" och jag orkade bara svara med ett litet leende, sedan satte jag mig helt utmattad. Egoistiskt kanske, men mina ben höll på att falla ihop under mig, jag är faktiskt som en äldre, krasslig herre bara att jag är förklädd i en 23-årings kropp. Men seriöst, att vara helt utmattad av att försöka stå upp i 5 min i en kassa-kö? På apoteket hade vi nummer 103 på att hämta ut recept, receptionen var på nummer 98, jag var svimfärdig, spyfärdig, illamående och benen skakade. Jag fann direkt en liten stol i ett hörn att sitta på för jag kunde omöjligt stå upp genom alla dom kund-numrena, hade på riktigt satt mig rakt ner på golvet om ingen stol fanns för så svag är min kropp. Jag skäms så otroligt, ofantligt, löjligt, brutalt mycket att jag helst aldrig tar mig utanför husets dörrar.

Jag har ett konstant illamående som antagligen kan vara pga tram, jag har konstant migrän som antagligen kan vara pga vätskebrist och att jag inte äter, dock äter jag faktiskt ibland, men oregelbundenheten och svältveckor kanske inte får migränen att försvinna? Ipren hjälper inte ett skit, hur ska man få migrän-medicin som verkligen fungerar? Jag kan ju inte ens resa mig upp ur sängen utan ett blodsockerfall, jag kan inte ens gå ner för trappan utan att bli andfådd, ska jag hämta posten måste jag direkt få sätta mig ner och återhämta mig i tio minuter, så hur ska jag ta mig till en vårdcentral och fråga efter migrän-medicin? Sedan har ätandet blivit allt mer svårt för mig, jag har haft år av ortorexi då det nyttigaste, kalorisnålaste var det viktigaste, jag har haft år av bulimi då hetsa och spy var ett starkt självskadebeteende, ett ofrivilligt tvång att äta så mycket som möjligt så snabbt som möjligt, och en oförklarlig förkärlek och längtan efter att få spy upp allt, men nu, nu finns det ingen mat som intresserar mig. Antagligen pga det konstanta illamåendet. Tack för det?

Vet att jag har B- och D-vitaminbrister i min kropp, det har dom tagit prover på och jag ska om några veckor ta nya liknande prover för att se vad mer som saknas i min kropp. Tydligen är det farligt med dessa vitaminbrister. Men det måste också vara någon galen saltbalansrubbning som gör min kropp så skör som den i dagsläget är? Eller så är det kanske bara trammen i kombo med vikten som trasslar till det? För på sibutramin i somras, på exakt samma vikt som nu så mådde jag bra, jag var kanske inte den bästa människan på arbetsplatsen, men jag arbetade och gjorde mina uppgifter, kunde ta hand om de andra sjuka, kunde åtminstone stå upp i mer än 1 min och kunde socialisera mig utan ständiga sura uppstötningar, kväljningar och mini-attacker inför ofrivilliga spy-omgångar. Jag kunde flänga fram och tillbaka till Skåne varenda vecka mellan de få dagar jag inte jobbade, jag kunde bo hos syrran och ha ork att städa där, jag kunde hitta på saker och vara ute och delaktig i aktiviteter med vänner jag hade då. Det fungerade, vad fan har hänt nu som inte fungerar?