Jag vill så jävla, gärna, innerligt dö. Orkar inte mer, vill inte mer, klarar inte mer. Finner ingen mening, motivation, vilja, kraft, lust till livet; inte som frisk och inte som sjuk. Opiater och sibutramin har hållit mig vid liv sedan psyk, stimulerat min hjärna till den grad att jag fungerat någorlunda på mänsklig nivå inom samhällets ramar. Men nu börjar min hypomani rinna ur mig och det där som annars alltid är jag, min dödsångest, vill komma in. Egentligen har väl dödsångesten redan varit här och hälsat på, har försökt dämpa och bedöva alla uppmaningar och glåpord, men det är inte mycket som kväver något så starkt, det finns faktiskt ingenting som kväver något så starkt.
Har pillat sönder hela min hud helt maniskt, hela benen, ryggen och ansiktet, plockat och pillat och rivit och ryckt bort. Sår sår sår. Har gått upp några kilon från min LW i somras, vägrar ta på mig jeans på denna vikt, har ingen ork till att ta mig utanför huset, har ingen lust till att träffa någon, har ingen energi till att befinna mig på ett arbete, har ingen kapacitet till att fixa några studier. Orkar inte ta emot någons kärlek och orkar ännu mindre kravet att ge min kärlek till någon. Minimerar min värld och min verklighet till den lilla kvadratyta som är mitt sovrum. Min dysmorfofobi isolerar mig till den grad att till och med speglar är skrämmande. Är mina föräldrars största last och utsugare. En evig besvikelse, inte ens äs är nöjd.
Lilla Du... Du måste inte orka älska eller umgås eller arbeta. Du måste nästan inte orka något alls.
SvaraRaderaDu måste däremot få hjälp. Kan du inte bara gå till din mamma, som jag lovar inte ser dig som en last eller en besvikelse, och säga så här: "Jag orkar inte mer. Hjälp mig."
Ge dig själv ledigt. Hamna på psyk. Överlåt till någon annan att bestämma över dina dagar ett tag för, ärligt talat, du gör det inte på ett optimalt sätt själv i det tillstånd du är.
Du har en skatt inne i ditt huvud, bland allt mörker, och den måste du ta hand om. Jag blir skitförbannad annars.
Det enda du måste orka, är att be om hjälp. Om det så är genom att du lägger dig på golvet och gråter tills någon hittar dig, så är det okej. (Fast välj ett golv i ett rum dit någon kommer, annars kan det bli grymt otacksamt.)
Släpp taget om dina tvång, dom är inte dina vänner, din äs är inte din vän, och när du säger till dig själv att du är dålig så har du fel, du straffar en oskyldig. Istället för att försöka dö, utsätt dig för den skräck det innebär att bara släppa taget och be om hjälp. Se det som ett psykiskt bungyjump, ett test. Du vill ju ha 100% självkontroll, eller hur? Vilken utmaning då att göra något som du så absolut inte vill - klarar du det?
Gå till någon du litar på, någon som är mogen nog att göra det som behövs för att se till att du får hjälp, och berätta hur det är. Snälla.
Kramar
/m
det finns ingen hjälp att få och det finns definitivt ingen plats på psyk. vill man hamna där får man göra ännu ett självmordsförsök. men det vill jag ej. psyk gör en sjukare än världen utanför.
Radera