Ser mig själv förtvina men ser inte tillräckligt mycket av ingenting alls, behöver se mer av mindre, mindre mig. Mer av mindre siffror och mer av mindre mått. Jagas jämt och ständigt av eviga platåer, nykterhetens höga hunger, hud som inte reparerar och hår längre på kropp än på huvud. Tror känslor har upphört att existera, kanske kopplar inte receptorerna som dom ska där uppe i nervsystemet, för annat än självhat och hat går inte att greppa.
Inser att min dealer nog inte var hela min värld, kanske var bara drogerna han erbjöd min värld och när han erbjuder sig själv så var han visst inte han med stort h längre, hellre heroin med stort h. Och det gör mig rädd att jag inte känt något, inte för honom och inte för någon annan, vill bara att någon ska vara en känsla och inte ren likgiltighet. Rättelse: vill bara att någon eller någonting, vad som helst, ska vara en känsla och inte ren likgiltighet.
Min vän
SvaraRaderaDet låter väl lite konstigt men du behöver kanske lita lite mindre på dina känslor ibland. Din ångest och dina andra psykologiska svängningar gör väl att om du älskar någon en dag och är likgiltig nästa, så kanske sanningen finns någonstans mittemellan. Förstås är det du upplever vid varje tillfälle alltid SANT på sitt eget sätt, men det kan ju vara lite onyanserat.
Förstår du hur trasig du är? Du bränner både ditt psyke och din kropp med ditt självförakt. Kan du inte vara lite snäll emot dig? Vad, snälla säg mig VAD är det du tror att du gjort för ont, som skulle göra att du förtjänar all bestraffning som du ständigt utsätter dig själv för? Varför tror du att du inte är värd att älskas och att behandlas som den fina människa som jag ser bakom orden på din blogg? Det är egentligen min enda fråga idag; varför hatar du dig själv?
Kramar / m
Svara - annars börjar jag skriva kassa skämt här igen! ,-)
SvaraRadera/m