I år har jag bestämt mig för att ta mitt liv, det är väl det enda nyårslöfte jag har, försöker komma på ett vackert datum för 2016, inte för att jag ens orkar en enda timme till i denna vidriga värld, men jag vill ändå planera, strukturera, förbereda. Min önskan är en överdos, men rädslan för att vakna upp och ha en ännu värre vardag än innan, totalt avslöjad och exponerad, får mig att ifrågasätta och tveka, letar vidare efter andra alternativ men utan större trygghet.
En ny LW är nådd iallafall, busigt glad över det, men ändå infinner sig panikattacker vid: beröring, klädstorlekar, kvällsduschar och spegelbilder. Jag förstår egentligen hur tacksam jag ska vara, för min platå har sedan 11 års åldern varit +10kg mer eller mindre, jag har aldrig kommit under den platån oavsett antal svältperioder, spyperioder och träningsperioder. Jag har aldrig vägt såhär lite någonsin, jag och min ätstörning tillsammans i "vuxen" ålder.
Men, inte vill jag stanna kvar här på jorden för det, det löser garanterat en löjligt stor procent av min dagliga ångest, men ångesten är sorgligt nog hela mig; i alla andetag och steg jag tar, i alla tankar jag har och i alla val jag gör. Jag blir fri på droger och det är väl de enda tillfällena i livet som döden inte talar till mig, men jag kan inte överleva på droger, inte heller kan jag överleva utan droger. Så, det andra och enda alternativet är att somna in, frigöra denna ångest och låta den lämna mig.
Jag hoppas du vet att det är många som bryr sig om dig även fast vi aldrig träffat dig i verkligheten, som jag till exempel. Vi vill inte att du ska dö. Jag vill inte att du ska dö. Livet kommer att bli bättre även om det inte alltid känns så. Det lovar jag dig. Ta hand om dig <3
SvaraRaderaFyfan vad ont det gör att läsa det här. Hur blev det såhär? Hur kan ingen se efter all denna tid hur jävla dåligt du mår? Jag önskar att jag kände dig. Att jag kunde få ta tag i dig och få dig att förstå vad du gör innan det är för sent. Jag har inte gått så långt som du men tro mig att jag mått dåligt. År efter år. Varit så nära att skita i allting och bara avsluta det helvetesliv man så länge uthärdat. Och har man en gång gått in i de självdestruktiva tankarna är de svåra att komma ur. Det man tidigare undvikit och sett som någonting dåligt blir plötsligt eftersträvansvärt. Ju mer det skadar en desto bättre.
SvaraRaderaMen så vaknar jag ibland ur de där dimmorna och frågar mig själv vad fan jag håller på med. Jag vill att du också ska se din situation med klara ögon. Förstå att du är värd tusen gånger bättre än det här. Att du hamnat snett men att det inte är omöjligt att skapa någonting bättre. Jag förstår om du inte bryr dig om det jag skriver. Om du förstår att jag menar vartenda ord. Men jag tar min chans iallafall och hoppas så jäkla mycket att någon ser dig och förstår att du behöver hjälp. Det gör ont i mig att läsa dina ord.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vill inte shame:a dig eller försöka övertala dig för jag tror inte på sånt, har en bestämt sig så har en bestämt sig. Men du vet hur jag är, jag är självisk, och jag vill ha dig kvar. Så fundera på det, yeah? Ge det så mycket tid du kan och står ut med.
SvaraRaderaÄlskade t <3