quitting is ok if you're quitting something that's slowly killing you so you can step into something that will give you life

Jag är så trött på att känna mig ensammast i världen samtidigt som jag äcklas av att socialisera mig med andra, jag letar desperat efter män som kan fylla ensamheten, ångesten, som kan ta bort den inre känslan av att vara hatad och icke bekräftad. Men varje gång jag ska träffa någon så vill inte en enda del av min kropp, jag blir trött av tanken på att ligga med ännu en människa jag inte vill ligga med, jag blir utmattad innan jag ens kommit utanför dörren och jag skickar iväg samma "oj-jag-kan-visst-inte"- sms till alla.

Men det som gör ännu mer ont än att visa sitt fett för någon annans ögon är att vara ensam med sitt fett, det gör bara så brutalt fruktansvärt ont att vara ensam och jag förstår inte varför, för jag gillar inte människor alls. Det finns några få små guldkorn i mitt liv men jag har så lätt för att inbilla mig att jag är deras belastning och inte deras prioritering och då måste bekräftelsen infinna sig fort, från någon annan, från vem som helst, men jag är hela tiden trött på vem som helst.

Det pendlar mellan att träffa så många män som möjligt för att ensamheten är värst och bekräftelsebehovet är störst, till att träffa så få män som möjligt för att människor är värst och äckelkänslorna är störst.