Gymmet har jag inte besökt sedan juni (?) och jag skäms och äcklas, men mest hatar jag allt som har med träning att göra så tanken på att gå dit infinner sig inte ens längre. Det är illa, det har inte varit så illa sedan 2012, aldrig har jag svikit gymmet såhär länge och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna våga, vilja, orka, motivera mig själv till att gå dit. I nuläget lämnar jag inte ens mitt hus, högst en gång i veckan, och det är så ångestladdat att jag måste förbereda mig flera dagar innan, vågar inte ens åka buss eller ta en promenad.
Maten har iallafall fungerat bättre än vad det brukar göra utan träning, om jag inte tränar varenda dag så är det för att jag är inne i en hetsperiod då jag bara hetsar, spyr, sover. Så det här är helt främmande för mig, att vara hemma hela tiden och inte hetsa, inte ens äta normalt, bara koka te, bälga vattenflaskor, och leva på vindruvor. Jag väntar med att börja med reductil tills efter helgen pga ska dricka alkohol då, så att hålla sig hela denna veckan utan substanser i kroppen känns mäktigt, det är ett helt nytt tillstånd i min ätstörning.
Problemet just nu är bara att min kropp står still, som vanligt, då jag hållit på med svält och hets i nästan nio år. Det gör att kroppen så gärna sparar på allt, behåller allt, klänger kvar vid varje liten kalori jag tillför och jag vet att lösningen är träning men det krossar mitt psyke just nu att tänka på träning. Jag hoppas bara att det tillslut går neråt för jag har många kilon kvar att bli av med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar